Jag hatar mitt jobb...

Jobb är ett känsligt ämne, men dock så omdiskuterat. Vad avgör gränsen mellan att bara vara gnällig till en bitter människa? Jag tycker det är synd att dom folk som har ett fast jobb, eller jobb överhuvudtaget. Dom som har råd att betala sina räkningar varje månad, och gott om mat på bordet kommer hem varje dag efter jobbet och bara precis gnäller. Hur jobbigt just deras jobb är och hur trötta dom är på det.
Varje dag kommer dessa hårt arbetande folk hem utan något som helst positivt att tillföra till sina medmänniskor utan precis tvärtom får dom att bli lika sura och trötta av att höra allt negativt som pågår i deras liv. Trots att dom flesta vuxna tycker deras jobb är lika med skit, så väljer dom ändå att prata om det. Det finns så mycket annant man kan prata om så varför inte prata om något roligt?
Sen finns det också vuxna som älskar sitt jobb men lik förbannat gnäller.
Jag kan berätta om många vuxna när det gäller deras jobb och vad dom inte gillar med det, men frågar någon mig om deras familj eller vad dom gjorde i helgen har jag inget svar. Har vuxna människor sådant stort behov av att bara få gnälla eller är dom helt enkelt bara bittra?
Tyvärr tror jag att många håller på och bli bittra. Deras liv blev inte som dom ville eller så är dom helt enkelt bara så uttråkade och trötta på sin vardag att det måste ut på något sätt, genom att klaga och gnälla istället för att göra något åt det.
Hur ska då deras fortfarande studerande barn reagera på detta?
Jobb är skit?
Palla jobba?
För varje dag då barnen hör massa negativa saker som angår jobb skräms dom mer och mer av att dom en dag kommer behöva ge sig ut i arbetslivet. Medans skolan gör så gott dom kan med att få elever att tycka jobb eller vidarstudering är spännande och en kul utmaning kommer sedan dessa hem och hör vilket skit det här med jobb är. Barn påverkas mer än du tror och lyssnar tyvärr på sånt dom inte borde lyssna på.
Sen varseln kom, har många människor i Sverige blivit arbetslösa och tvingats sälja både hus och bil för att få det att gå runt. Tänk vad dessa människor skulle gjort för att få ditt jobb? Att folk bara har mage på att klaga dagligen på sitt jobb när dom åtminstone har ett jobb. Gränsen är fin mellan vanligt gnäll och bitterhet...
Men vuxna, ni är bara så otacksamma och bittra att hälften kunde varit nock. Tänk på alla som går utan jobb, tänk på era nära och kära som får dras med ert ständiga gnäll eller fram för allt era barn, tänk att dom en dag ska ut i arbetslivet. Det är du som påverkar deras inställning till den dagen...
Sluta gnäll och hitta det positiva i livet, alla, även du kommer må bättre av det!

Ronja och jag!

Igår kväll satt jag och min moster och stortjöt till Marley och jag. Eller jag iaf men jag vet att hon har också gråtit till den filmen. Jag tror att alla hundägare eller djurvän där ute som ser denna har berörts eller kommer beröras av denna filmen. För det är sant dom säger. En hund älskar dig vilkorslöst.
När jag satt där och grät kom jag så klart att tänka på min egen hund och även mina gamla hundar. Jag har fått ta farväl av två hundar än så länge.
Den första var Donna, en fluffig liten schäfer som kom till oss när jag var tre år gammal. Jag har inte mycket minne från henne det enda jag kommer ihåg är dagen hon dog. Jag kommer aldrig glömma när jag hörde pappas bil komma. Jag tittade ut genom fönstret och såg en blå sopsäck ligga på släpet. Då visste jag vad som hänt. Jag grät, mamma grät och pappa grät. Pappa begravde henne bakom garaget och mamma målade en fin sten med hennes namn på.
Efter Donna kom Dippsy till oss. En galen hund som pappa inte alls gillade. Hon var väldigt jobbig. Vet inte hur många foton vi har där hon sitter stolt i ett hav av sönderriven reklam och tidningar. Hur många gånger man kom hem och det låg sopor över hela lägenheten eller alla klagomål vi fick av grannar för att hon satt och yla när vi inte var hemma. Men trots allt det gjorde det lika ont i bröstet när mamma och mormor kom en dag. Dippsy hade nästan gett upp. Hon kunde knappt gå så ont i kroppen hon hade och mitt sista minne av henne är när hon använder sina sista krafter för att hoppa upp i bilen för att åka iväg. Trots att jag såg henne plågas så kunde jag ändå inte låta bli att önska att hon skulle få stanna lite till. För min skull. Och det hade hon gjort, för hon älskade oss vilkorslöst och även fast man såg hur ont det gjorde blev hon alltid lika glad när man kom hem. Men hon hade aldrig för ont för att hitta på bus. Efter Dippsy bestämde vi oss för att inte skaffa fler hundar. Men det dröjde inte länge i nnan jag hittade min vovve.
Ronja, det största puckot man kan hitta. Hennes förra ägare hade varit riktigt elaka mot henne och hon var rädd för allt. Om en människa varit med om det hon varit med om hade den människan aldrig litat på en människa igen.
När hon kom till oss var hon rädd för allt. Hon skakade så fort hon gick i närheten av en bil. Prasslade man med en plastpåse slängde hon sig ner på golvet och när dammsugaren kom fram sprang hon och gömde sig. Höjde man rösten eller gestikulerade för häftigt kom hon krypandes. Antog att det var henne vi skällde på eller att vi skulle slå henne. Denna stackars hund var så rädd och det gjorde ont i en att se hur hon mådde. Men hur mycket hon än plågats av sin förra ägare tvekade hon aldrig på att ge oss vilkorslös kärlek. Vi fick jobba länge med Ronja för att hon skulle bli bra och fortfarande kommer det fram ibland. Men jag kan säga att det har varit värt var enda sekund. Denna nu helt galna, knäppa och underbara hund har satt spår hos nästan varenda människa hon mött.
Hon är som ett barn som ständigt söker kärlek. Hon hoppar utan tvekan upp till en, lutar huvudet mot en, pressar sig och grymtar belåtet. Älska mig, mata mig och lämna mig aldrig.
Hon vet. Så fort något är fel så vet hon och hon kommer på sturt.
Sista tiden har jag inte mått så bra och inte klarat av att sova själv. Ett tag sov jag på soffan med mamma men sen fick jag flytta in på rummet igen. Mamma föreslog att Ronja skulle sova hos mig. Det gick bra och jag kände mig trygg. Förutom en natt. Ronja sov nere vid mina fötter när jag vaknade och började storgråta. Ronja vaknade och tittade på mig. hon ställde sig upp. Jag flyttade på mig och hon kom och la sig bredvid mig istället. hon visste att jag var ledsen och hon kom för att trösta. visserligen snarkar hon som en gris men hon fanns där, hon fick mig att sluta gråta.
Ronja betyder väldigt mycket för mig och hon är mer än en hund för mig. Jag vet att en dag kommer även hon att bli gammal. Ingen lever för alltid. Men Ronja är speciell och kommer alltid att finnas hos oss. När den dagen kommer tror jag många kommer att gråta.
För vem du än är, vad du än gör kommer Ronja alltid bli överlycklig när du kommer och älska dig vilkorslöst. Vare sig du vill eller inte. Det finns ingen som hon. kommer nog aldrig göra det heller. Men hittar jag en, vet jag att det är Ronja som inte var riktigt klar hos oss än...

Vad är ni rädda för?

Flitig metroläsare som jag är har jag denna veckan följt debatten angående kvinnor som bär slöja. Satt och knappade på datan en kväll då jag såg en bild på en tjej som hade brunt långt hår som hängde längs ansiktet. Då kom jag helt osökt att tänka på debatten om bärandet av slöja och sökte på en bild på en tjej med slöja. Efter att ha jämfört de båda bilderna såg jag att dom täckte exakt lika mycket. Det var lika mycket hår på tjejens huvud som det var tyg på tjejens med slöja. Anser folk då att denna tjej bör klippa av sig sitt hår?

Vissa tycker att man ska ta seden dit man kommer. Vilket jag håller med om när det gäller språket och de svenska lagara. Men att dom ska behöva dölja sitt ursprung är bara fel. Skulle ni isf tvinga dom att fira midsommar eller jul?
Skulle ni tvinga dom att äta griskött?
Oftast inte!
Varför?
Jo för att det är något ni inte ser. Ni ser inte vad dom gör på julafton eller vad dom äter där hemma, därför bryr ni inte er. Men slöjan ser ni. Om ni fick en vegeterian på besök där hemma, anser ni även då i detta fall att personen ska ta seden dit den kommer och tvinga den att äta kött?
Om ni skulle flytta till ett främmande land där kulturen är helt olik den svenska, skulle ni då vara beredda på att ge upp allt ni står för och har uppfostrats till?
Att sätta sig in i en annans situation kan vara svårt och många man ställer frågan till säger att dom skulle följa kulturen. Men det är lätt när man inte står där i ett främmande land och varken vet ut eller in. Om ni skulle komma till en kultur där det exempelvis hör till att sy ihop flickors slidöppning till dom ska gifta sig eller skär av deras klitoris med smutsiga knivar, skulle ni tillåta att dom gjorde det på din dotter?
Nu är detta lite mer drastiskt men principen är densamma. Det tillhör deras kultur.

En mamma hade skickat in att hon var orolig för sin dotter då hon en dag kommit hem och sagt att hon ville bära slöja för att några av hennes kompisar bar det och hon tyckte det var fint. Barn påverkas lätt av sin omgivning men dom är heller inte dumma i huvudet. Föräldrar som upplever detta kan hur lätt som helst sätta sig ner och förklara att det tillhör deras kultur. Lika lätt som dom kan förklara att man inte ska slåss.

Andra tycker att det det är stötande med slöja. men jag vet också folk som tycker det är stötande med punkare. för vilket ser värst ut?
En tjej med slöja eller en tjej med grönt hår, nätstrumpor och pieringar i hela ansiktet?
Vem skulle ni helst prata med/anställa och vem skulle ni bli mest rädd för en mörk kväll? Punkarkulturen tillhör från början inte den svenska kulturen men har med tiden blivit mer accepterad och det har aldrig varit förbjudet. Den har precis som slöjor ansetts vara olämpligt på vissa arbetsplatser mm men det är på väg att försvinna. Vi har idag många olika kulturer i Sverige och då menar jag bara inte folk från olika länder. Vissa är punkare andra hip hopare. Vissa äter kött andra inte. Vissa bär slöja andra inte. Om det nu är så hemskt med slöja varför är det då okej med keps eller luva på jackor och tröjor?
Det är samma material och täcker lika mycket. Jo, för att svenskarna är så förbannat rädda för förändring. Svennekulturer gillar sin röda villa, sin hund och volvo. Allt annat känns skrämmande.

Så vad är det egentligen som är problemet?
Är det det stackars lilla tygstycket eller är det rädsla?
Om jag får säga vad jag tror så är det rädslan. Rädslan över att se något nytt, rädsla att möta något man inte är så insatt i eller förstår och rädslan över att den svenska kulturen ska försvinna. Den svenska kulturen är så sjukt tråkig och diskret. Ät potatis sill. Men vad du än gör så sjung inte nationalsången. för du kan ju inte vara stolt över ditt land. Men för att se ironin så om man kollar på Sveriges stolthet så svarar dom flesta Zlatan, som ironiskt nog kommer från en annan kultur. Sverige är en av dom mest blyga kulturer där det mest utstickande är små grodorna kring midsommarstången. men sjung aldrig för högt, grannarna kan ju se eller höra. svenskarna är rädda.

Men tänk på den rädslan jag pratade om innan. Rädslan över att se någonting nytt, möta något man inte är insatt i eller förstår rädslan över att ens kultur ska försvinna. tänk på den och tänk på vad våra flyktingar känner när dom sätter sin första fot i Sverige. För rädslan där är nämligen densamma...

One day...

En dag kankse man lär sig. Många säger att de är värt det för när man väl hittar rätt glömmer man bort resten. Men hur tar man sig igenom dom dagarna man senare ska glömma?
Vad gör man när man saknar någon så mycket att det gör ont i kroppen?
Eller när man hela tiden får göra någonting för stannar du upp minsta sekund är det miljoner myror i kroppen, vänder sig magen och kroppen ger upp, du tappar det du har i handen för kroppen blir så svag att till slut ramlar du ihop i en hög på golvet?

En tjej som mig ska inte känna så här.
Den annars så kaxiga, självsäkra tjejen med båda fötterna på jorden blottar nu sitt verkliga jag. Jag skrattade åt tjejer som trodde man hittat den rätte när dom va 19. Skrattade åt dom som grät över en kille.
"För fan du är bara 19, trodde du verkligen ni skulle vara tillsammans resten av livet?"

Nu sitter nam själv där...
19 år och tror att min värld gått under. Jag vet mycket väl att det inte är så men just nu känner jag för och känna så...
Varför ska man inte få gråta?
Varför försöker alla trösta genom att säga att det löser sig,
Han är inte värd dig eller
du hittar snart någon annan... eller varför inte för fan du är bara 19, trodde du verkligen ni skulle vara tillsammans resten av livet...
Jag tänker inte låtsas som allt är okej, att allt kommer lösa sig. Även om det inte hjälper att sitta hemma och tycka synd om sig själv har man rätt till det. Det blir inte bättre, men det känns bättre.
Man får be folk dra åt helvete, stänga av mobilen, låsa dörren och dra för gardinerna.
för även om du gör allt detta vet du att när du är redo kommer dina vänner och familj vara där och lyssna.
Dom kommer krama dig och välkommna dig tillbaka.
Att fly verkligheten ett tag gör att man ser den tydligare när man kommer tillbaka.
då kanske man till och med kan hålla med idioterna som säger att det är värt det...

En tanke bara...