One day...

En dag kankse man lär sig. Många säger att de är värt det för när man väl hittar rätt glömmer man bort resten. Men hur tar man sig igenom dom dagarna man senare ska glömma?
Vad gör man när man saknar någon så mycket att det gör ont i kroppen?
Eller när man hela tiden får göra någonting för stannar du upp minsta sekund är det miljoner myror i kroppen, vänder sig magen och kroppen ger upp, du tappar det du har i handen för kroppen blir så svag att till slut ramlar du ihop i en hög på golvet?

En tjej som mig ska inte känna så här.
Den annars så kaxiga, självsäkra tjejen med båda fötterna på jorden blottar nu sitt verkliga jag. Jag skrattade åt tjejer som trodde man hittat den rätte när dom va 19. Skrattade åt dom som grät över en kille.
"För fan du är bara 19, trodde du verkligen ni skulle vara tillsammans resten av livet?"

Nu sitter nam själv där...
19 år och tror att min värld gått under. Jag vet mycket väl att det inte är så men just nu känner jag för och känna så...
Varför ska man inte få gråta?
Varför försöker alla trösta genom att säga att det löser sig,
Han är inte värd dig eller
du hittar snart någon annan... eller varför inte för fan du är bara 19, trodde du verkligen ni skulle vara tillsammans resten av livet...
Jag tänker inte låtsas som allt är okej, att allt kommer lösa sig. Även om det inte hjälper att sitta hemma och tycka synd om sig själv har man rätt till det. Det blir inte bättre, men det känns bättre.
Man får be folk dra åt helvete, stänga av mobilen, låsa dörren och dra för gardinerna.
för även om du gör allt detta vet du att när du är redo kommer dina vänner och familj vara där och lyssna.
Dom kommer krama dig och välkommna dig tillbaka.
Att fly verkligheten ett tag gör att man ser den tydligare när man kommer tillbaka.
då kanske man till och med kan hålla med idioterna som säger att det är värt det...

En tanke bara...